Mamma! Pappa! Titta, människor!

(Varning - långt inlägg! För många tankar i sismats huvud)
För ett antal år sedan var jag med familjen på Liseberg. Vi åkte upp i det stora tornet, men innan färden gick uppåt, gick den neråt. Där nere fanns en kanin som tittade på oss och utropade förvånat, på sitt alldeles egna kaninska, göteborgska sätt:

”Mamma! Pappa! Titta, människor!”

De finns överallt, människorna. Man vänder och vrider på sig och så är de där hela tiden, människorna. Ser du dem? De är väldigt speciella, hela släktet hör liksom ihop. Och du är en av dem. Liksom jag.

Lördag dag tvättade jag fönster på parkleken i Vårberg. Fick träningsverk alldeles ovanför knäna – är inte det konstigt? Bjöd folk på fika också, mest fotbollsspelande killar som tyckte att vi alltid borde stå där och bjuda på fika. Fotbollsspelande killar tycker bra saker emellanåt!

Tidigt söndag morgon stod jag mitt sista pass på Plattan för Tejics. Det är lite märkligt nu, den där platsen har blivit som ett andra hem. Timme efter timme har man stått där och tittat.
Man tittar till vänster: Stockholm bygger står det på Kulturhuset vägg.
Man tittar till höger: en hög med skräp. Looks more like Stockholm’s tearing down to me.
Man lyssnar till Kjell, som säger: ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” (1 Kor 14:33)

Man gläds över människor som kommer fram därför att de tror att det spelar roll.
Man försöker tänka gott om de människor som springer förbi – de som blivit bestulna på sin tid.

Man springer slalom mellan pelarna!

Man dricker kaffe med vänner.

Man fryser utanpå.

Söndag eftermiddag var det avslutning på Plattan-vakan med påskliljor. ”And the daffodils look lovely today…” (Daffodil Lament) Nu har stilla veckan ingåtts och sedan kommer fortsättning på annat sätt (läs mer här).

Söndag kväll vad det föredrag av Ylva Eggehorn i Kummelby kyrka: Om hängivenhet som motstånd – att förbli levande i en cynisk tid, om judinnan Etty Hillesum och Dietrich Bonhoeffer. Det var den 9 april, samma datum som Bonhoeffer dödades av nazisterna. Jag är glad att jag tog mig dit, trots trötthetens grepp om mig. Jag behövde höra att man kan leva, man kan leva för andra – och man kan dö levande. Etty talade om att ta ansvar för Gud. Kan det vara så att vi faktiskt har ett ansvar för just Gud, eftersom det är inför honom vi, när det väl kommer till kritan, lever våra liv? ”Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva. Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan — allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har.” (2 Kor 8:7-12)

Sedan sov jag nästan tolv (12) timmar!

Nu är det måndag.