efter kraschen

Och så måste vi börja leva igen med våra skadade kroppar och härjade sinnen. Börja från noll i livets ruiner och plocka i dammet från flydda drömmar. Och där står vi, nakna i vår sårbarhet, stolta över att börja om, att slåss igen, men fulla av ömtålig ödmjukhet inför uppgiftens väldighet.

Vi som är utan en framtid, trygg, avgränsad, befriad hälsar dig nu, Gud. Vi vet att ingenting är tryggt, säkert okränkbart här. Utom du, och till och med det undgår våra själar emellanåt. Och vi hatar dig liksom vi älskar dig och vår vrede är lika stark som vår smärta. Vår sorg är djup som havet och vår nöd så hög som berg.

Så när vi tar våra första steg framåt i framtidens avgrund vill vi be om mod att besöka ställen för första gången och bara vara där. Mod att bli det vi inte varit tidigare, att acceptera det, och tapperhet att se djupt in i våra själar för att finna nya vägar. Vi slåss inte mot dig, Gud, även om det känns så, men vi behöver din hjälp och ditt sällskap medan vi kämpar på, slåss och börjar om.
(Anna McKenzie, ur Långfredagsbarn, Libris 1993)

"En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud." (Luk 13:10-13)

Upprättelse!